Texten är hämtad från klätterföraren som gjordes 1992.

Denna förare har framför allt kommit att handla om klätterleder gjorda från början av. 70-talet och framåt. Dvs. ungefär så länge som de ”äldsta” i Östersunds klätterklubb varit aktiva. Denna tidpunkt sammanfaller också på ett ungefär med när ”crag”klättringen på allvar importerades till Sverige från England. Utvecklingen vad gäller såväl antal klätterleder som svårighetsgrad har alltsedan dess varit accelererande och det är säkert inte förmätet att påstå att det aldrig har klättrats så mycket i Jämtland som under det senaste decenniet.

Dokumentationen av tidigare klätterbedrifter är mager, men inte för den skull ointressant.

Man bör ha klart för sig att klättring förr i tiden var liktydigt med fjällklättring och ingenting annat. En klättrare var en person med omfattande erfarenhet av friluftsliv i allmänhet och fjällen i synnerhet. Visst förekom även klättring på klippor i skogslandet. Det framgår såväl av bultfynd här och var, som genom samtal med äldre klättrare, men det rörde sig i så fall bara om träning inför fjällklätterturer. En led i en skogsklippa var inget man skrev om eller ens lade på minnet så noga. Med denna inställning fanns det inte så mycket mer än Sylarna, som Jämtland kunde erbjuda dessa allklättrare och man sökte sig oftare till Kebnekaise och Sarek. EIIer till Norge.

Inte desto mindre kan man med fog påstå, att den svenska alpinismens vagga stod i Jämtland och närmare bestämt i Sylarna. Sommaren 1899, 21 år innan den första klätterleden i Kebnekaise kom till, klättrade nämligen Folke Wancke upp på Tempelpinnacklama. Fyra dagar senare genomförde han traversen Slottspinnacklarna-Djävulskammen-Storsylen.

Samma sommar klättrades Sylväggen för första gången från Sylglaciären upp till en punkt mellan södra förtoppen och Storsylen. Tre ganska korta, men klart alpina turer för sin tid. Det intressanta var dock att någon, veterligt för första gången i Sverige och kanske i hela Norden, valde en svårare väg upp på en topp för sportens skull. Den vackraste linjen på Sytvå en, den 200 m höga nordostpelaren på Storsylen klättrades några år senare av de norska bröderna Lysholm. En luftig och ihållande led av 3:e graden, som i linjeföring tävlar med många av de mera berömda lederna, som gjordes i Hurrungane vid samma tid. Detta var säkert den första verkliga klätterleden i Sverige sett med moderna begrepp.

Sommaren 1936 hölls Svenska Fjällklubbens första klätterkurs, under ledning av Emmerich Rossipal. Antalet deltagare var fyra. En av dem var Gillis Billing, Sveriges mest aktive alpinist under 40talet.

Påföljande år flyttades kursen till Kebnekaise, där den har hållits alltsedan dess.
Under 30- och 40-talen letade sig ytterligare ett par leder upp från Sylglaciären. Detta kommer att tas upp mera under avsnittet om Sylarna.

Det kan synas märkligt att inte det närbelägna Helagsfjället, med sitt imponerande stup ned mot Helagsglaciären, fått några kända besök av klättrare förrän i början av 70-talet. Kanske var stupet lite för överväldigande och i av saknad av klara linjer för att tilltala tidigare generationers klättrare. Först 1971 genomfördes de första klätterturerna här, varefter utvecklingen har avstannat och inga nya leder har rapporterats här sedan dess.

Storådörren lär ha fått sporadiska besök av klättrare under 60- och början av 70-talen. Klippan här är dock alltför lös och obehaglig för att locka till regelbunden aktivitet. Som mål för vinterklättring har den dock varit populär under en period i mitten på 70-talet. Påsken 1976 anordnades till och med en klätterträff här som var mycket välbesökt.

Numera är det dock den mer lättillgängliga Lunndörren, som är det populäraste tillhållet i fjällen för vinterklättring. Nyårsträffarna här har de senaste åren blivit nästan tradition trots sträng kyla och korta dagar.

Klätteraktiviteten utanför fjällen före 70-talet är nästan ett oskrivet blad. Vi vet att det har förekommit klättring på Frösöberget då och då sedan 40-talet eller möjligen ännu tidigare, men någon ledbeskrivning har inte gått att få. Det är också osäkert om någon verkligen har klättrat hela vägen uppför vägen under denna tid. Säkerligen har det klättrats en hel del även andra ”bergknallar” i Jämtland, men här saknar vi verifierade uppgifter.

Vår historiebeskrivning börjar med klättringen av Falkleden på Frösöberget 1973. Lite senare gjordes Snickarleden och därefter det eleganta Stora Diedret, som fortfarande gäller som en av de finaste linjerna på Frösöberget, vårt ”första” och närmaste klätterberg.

1975 ”upptäcktes” Stuguberget. Ett par leder genomfördes på Lilla Berget medan det Stora Berget bedömdes vara för kompakt och sprickfattigt för att locka till något allvarligare försök. Vid närmare påseende visade det sig dock finnas ganska gott om tunna sprickor och aktiviteten tilltog även här.

1976 ”upptäcktes” Berguvsberget. Detta berg bjöd framförallt på svår sprickklättring, vilket var något nytt för oss. Två leder gjordes här detta år, men klättringen verkade i övrigt alltför tung och svår för att någon skulle våga söka leda något och intresset för berget svalnade under ett par år.

Nu följde en tid av ett intensivt ”bergletande”. Att någon hade sett ett brant berg genom biffönstret på en mils håll var skål nog att packa ryggsäcken för att åka dit och undersöka det närmare. De flesta av dessa berg fick bara ett besök, men en och annan ”pärla” upptäcktes. En av dessa var Västerkleven nära Gimdalen, som besöktes första gången 1979.

Ungefär från denna tid kunde man märka ett nytänt intresse för de först upptäckta bergen. En erfarenhet av bergletandet var nämligen att de berg som hittades oftast var lösa och mossiga För att få ut något av klättringen krävdes för det mesta ett omfattande rensningsarbete och det var i så fall bättre att koncentrera sig på ett fåtal berg, som vi redan kände och försöka ta vara på möjligheterna att göra nya leder där, hellre än att flacka hit och dit och halka omkring i mossiga om än jungfruliga bergväggar.

1978 var vi mogna för nya nappatag med Berguvsberget och nu gick det bättre ån två år tidigare. De sprickor som då avvisade varje tanke på ett försök, leddes nu i god stil. De flesta nya lederna gjordes sommaren 1979 och sedan dess har det bara tillkommit ett fåtal leder, mest beroende på att det inte finns så många naturliga linjer kvar. De leder som finns klättras dock alltjämt ganska ofta.

Vad beträffar Stuguberget har nya mindre väggar upptäckts i skogen omkring lilla Berget. De leder som har gjorts på dessa väggar år oftast ganska svåra. Även på Stora och Lilla Stuguberget har en handfull nya leder tillkommit varje år och utvecklingen har här snarare accelererat än avstannat de senaste åren. Hit brukar vi förlägga en träff varje år. Trots fem mils resväg är nog Stuguberget vårt mest besökta klätterberg.

Lundbomsberget utanför Brunflo fick sitt första besök 1979. Det är i själva verket ett övergivet kalkstensbrott med upp till 7-8 meter höga väggar. Detta stenbrott har fått ganska stor betydelse för klättringens utveckling i Jämtland. Klättermöjligheterna är många här, men det mesta är både svårt och ansträngande. Säkringen sker med topprep, vilket gör att man hinner med att klättra både mycket och svårt på kort tid och helt riskfritt. Här hinner man på två timmar med mera av svår klättring ån man hinner med på en hel dag på ett vanligt klätterberg. Det ar således ett utmärkt berg att ”vässa” formen på och det ar särskift välbesökt på vardagskvällar under våren.

För övrigt har även vi, sentida ”ättlingar” till Folke Wancke, klättrat en del i Sylarna. Det har varit tradition sedan Östersunds Klätterklubb bildades, att göra Syltraversen (Templet-Storsola-StorsylenUllsylen) en gång varje vinter. Även den svårare Slottet-Storsylentraversen klättras emellanåt.

Sommartid är det närmast Sylväggen som fått besök, med två direkta leder upp till Storsylens topp som resultat.

Någon risk för sysslolöshet i framtiden är det inte för klättrarna i Jämtland i dessa lågkonjunkturernas tidevarv.

Även i våra mest etablerade övningsberg finns nya spännande linjer att pröva på och sedan återstår ju alla berg som bara har fått något enstaka besök eller inget besök alls.

Tvärtemot vad som brukar hävdas är det kanske lättare att vara pionjär i våra dagar än förr i tiden då det räckte med att lägga ett Par stenar ovanpå varandra på en topp för att utsläcka intresset hos andra för samma topp.