Sylarna

SYLARNA

Sylarna brukar kallas Jämtlands enda alpina fjällmassiv. Att sedan högsta toppen ligger 65 m in på norskt område är inget som på allvar tynger vårt kosmopolitiska sinnelag. Värre kändes det nog för den jämte, som blev så ursinnig när detta faktum först konstaterades, att han gick upp på Storsylen och hemförde den högst liggande stenen till svensk mark. Några år senare hade emellertid den (lokal)-patriotiska glöden falnat och övergått i samvetskval. Han vandrade tillbaka till Sylarna där han med några högtidliga fraser överlämnade stenen till en oförstående norsk turist. Berättelsen om stenens vidare öden ska vi inte trötta vår, än så länge, intresserade läsare med.

Uppdateringar och bilder se länk: http://flic.kr/s/aHsjP9j7RN

Ur alpin synpunkt är Sylmassivet ganska ”snällt”, men nog bryter det av ordentligt mot sina flacka omgivningar. Här finns faktiskt också fyra glaciärer. Tre av dem är inte större än att man kan spotta tvärs över, men ändå.

Massivet består av tre huvudtoppar sammanlänkade av en lång buktande kam med Storsylen i mitten. Från denna kam förgrenar sig ett par sidokammar med lägre toppar.

Storsylen bestegs första gången år 1885. Antalet bestigningar ökade sedan i accelererande takt fram till ungefär år 1920. Då var antalet bestigningar per år uppe i ca 300. En anmärkningsvärt hög siffra kan det tyckas.

Ännu intressantare är dock att de första alpina bedrifterna utfördes här så tidigt som år 1899. Det var åtskilliga år innan H.N.Pallin, Borg Mesch, Rossipal m.fl. plockade upp händerna ur byxfickorna för att göra de första klätterhäven i Kebnekaise.

År 1899 utförde, som nämnts i inledningen till föraren, Folke Wancke den första traversen av Templet och några dagar senare traversen från Slottet till Storsylen över Djävulskammen.

Samma sommar klättrade en engelsman, vid namn Joseland, en led uppför Storsylens vägg där den är som lägst, till en punkt höger om S.Förtoppen.

Ingen av dessa leder innehåller några längre klätterpassager. Det gör däremot Storsylens 200 m höga nordostpelare, som några år senare enligt en tyvärr overifierad uppgift ska ha klättrats av de norska bröderna Lysholm. Säkert är att den klättrades 1937 av Neuendorff. Denna vackra linje lär bjuda på jämn klättring av ungefär 3:e graden.

Nordostpelaren repeterades nyåret 1939 av Billing – Frödin. En imponerande vintertur, särskilt med beaktande av den bristfälliga isklättringsutrustning, som på den tiden stod till buds.

1942 utförde replaget Billing – Hammarsten en annan märklig bedrift då de vintertid repeterade Joselands led uppför Sylväggen och därefter klättrade tillbaka samma väg.

Fortsättningsvis har inga betydande nyturer kommit till vår känne­dom förrän i ”modern” tid. Det kan förstås bero på bristande rapportering från sådana, som kan tänka sig undvara äran av att få med sitt namn i denna klätterförare. Däremot har de befintliga lederna repeterats ett flertal gånger, såväl vinter som sommar, genom åren.

1976 och 1980 genomfördes två leder uppför Sylväggen direkt till Storsylens topp av medlemmar i Östersunds Klätterklubb. De största svårigheterna ligger i bägge fallen i första replängden, vid passagen över de branta och glaciärpolerade instegshällarna.

Det bör också nämnas att Sylarna har fått vara föremål för pionjärskap inom klätterkursverksamheten. 1936 hölls nämligen Svenska Fjällklubbens första klätterkurs i Sylarna. Året därpå flyttades den till Kebnekaise där den hållits alltsedan dess.

1964 hölls den första vinterklätterkursen under ledning av Thor Kleppen, som då var svensk klättrings kanske störste inspiratör. ”Kursen var i allo lyckad med alla sorters väder och en mångfald turer”, lyder det lakoniska slutomdömet. Vilka turer man hade gjort finns däremot inte noterat.

Intresset för nyturer i Sylarna har av allt att döma varit rätt så magert under senare år. Faktiskt förhåller det sig så, att de två först gjorda klätterturerna i Sylarna också är de, som oftast har repeterats genom åren, dvs Templet – Storsola – Storsylen – Lillsylen-traversen och Slottet – Storsylen-traversen.

Även inom Östersunds Klätterklubb ”ömmar” vi för dessa turer och varje vinter bokar vi in en helg för att genomföra framför allt den förstnämnda traversen.

Än finns flera oskrivna blad i Sylarnas klätterhistoria. Den som är intresserad av att göra nya turer kan t.ex. ta Tempeldalen som utgångspunkt.

Här finns Slottets 400 m höga sydvägg på den ena sidan och Storsolas och Templets nordflank på den andra. Slottsväggen är tveklöst den största alpina utmaningen i hela Sylmassivet, Storsylens vägg inte undantagen. Klippan ger intryck av att vara hyfsat fast, men kompakt och med få naturliga linjer. En sådan är dock den pelare, som bildar vänstra kanten på den enorma klyfta, som skär genom väggens västra del.

På Storsola – Templetsidan är terrängen mera uppbruten av långa rasbranter med en del väggar upptill. Det är då framförallt Templet som kan tänkas erbjuda någon klättring, men ett par 150-200- metersväggar finns också i Storsolas västra del, dvs rakt upp ifrån de innersta delarna av Tempeldalen. På denna sida ser klippan ut att vara av sämre kvalitet än på Slottet.

Även Lillsylen har en vägg av uppskattningsvis 200 meters höjd, men den ser lös och otrevlig ut och har trots bekväm anmarsch inte lockat till några försök.

Som synes är det väl sörjt för framtida pionjärgär­ningar i Sylarna. Man bör dock vara beredd på att klippan på många ställen kan vara av dålig kvalitet.

 

1 STORA SYLTRAVERSEN

Denna omtyckta tur följer Sylarnas ”ryggrad”, dvs den kam som förbinder de tre huvudtopparna i massivet. Lönen för mödan är vackra vyer och en ingående känne­dom om Sylmassivets karaktär.

Sommartid är klättringen lätt och turen kan också avbrytas på flera ställen utan stora större problem. Rep behövs dock till en 15-metersfirning ner i haket mellan 1:a och 2:a Tempelpinnack­eln. Om man vill slippa tyngden av ett rep kan man nå detta hak direkt nerifrån Tempeldalen via en otrivsam, men lätt ränna.

Vintertid är turen, naturligt nog, allvarligare. Man bör då ta med i beräkningen att den är lång (ca 10 km) och kan, beroende på snöförhållandena vara svår att avbryta.

Eftersom turen är lätt på sommaren kommer följande anvisningaar framför allt att gällavinterförhållanden.

Starta enklast från höger sida av Templet och gå upp emot de lägre partierna av Tempelkammen. Följ sedan denna upp till toppen av första Tempelpinnackeln. De sista 30-40 meterna är lite luftiga och klättringen medelsvår.

Vid pinnackelns västra (bortersta) kant finns ett par bultar islagna för firning (bör kontrolleras). I haket efter firningen finns bivack­platser. Fortsättningsvis ger sig vägen själv. Lätt och medelsvår klättring blandas med långa ”promenader” fram till Storsylen. Vid tät dimma kan det dock vara lätt att gå fel uppe på Storsola. Intill Storsylens topp finns en kort hammare (Sylhammaren), som kan vålla problem. Klättra hammaren så nära stupet mot Sylglaciären som möjligt. Här är den som lägst och lättast. Om detta miss­lyckas kan man göra en kringgående rörelse ner åt vänster runt ham­maren och upp från norska sidan. Detta är tekninskt lättare, men om­ständligare och rekommenderas bara i sista hand. Från Storsylen vidare över Lillsy­len och ner i riktning mot Vaktklum­pen.

Ta med isyxa, stegjärn, rep, ev. ett par snöankare samt några kilar. Se även i övrigt till att vara välutrustad.

 

2 DJÄVULSKAMMEN IIIb 1899, Folke Wancke, hr Stugu­dahl

Detta namn står för traversen från Slottet till Storsylen via Stor­sylens södra förtopp.

Följ normalleden mot Storsylen fram till Syltjärnen. Ta här sikte på de tre klipptorn (Slottspinnacklarna), som står på kammen omedel­bart till höger om Slottets topp. Följ Slottets västflank upp till dessa (sommar­tid otrevlig blockterräng). Gå härifrån över en snökam fram till Djävulskammens inledande horisontella parti. Gör insteg här och följ kammen upp på Storsylens södra förtopp. Den branta sista delen av kammen innehåller 3-4 små hammare, som inte är svårare än 3:a sommartid. På vintern utgör åt­minstone en av dem ett mycket svårt hinder. Samtliga hammare kan emellertid kringgås såväl åt vänster som åt höger. Vintertid återstår dock, trots detta, vissa svårigheter nära förtoppen. Väl uppe på förtoppen följer man kammen, som i början är ganska plan, till höger mot Storsylen. Sedan blir den brantare och avslutas intill Storsylens topp med Sylhammaren, som inte vållar några problem när klippan är fri från snö, men som kan vara besvärlig på vin­tern. (Se led 1). Nedstig­ning sker efter normalle­den.

 

 

3 JOSELANDS LED 1899, H.L.Joseland, J.Fjellberg

1:a vinterb. nyår 1942, G.Billing, H.Hammarsten

Från Sylglaciären till kammen mellan S.Förtoppen och Storsylen.

Led 4 och 5:

Från Storsylenglaciären kan man se tre tydliga, vertikala sprick­formationer, (svagt inskurna rännor), på den centrala delen av Sylväggen. De två följande lederna följer den vänstra (södra) och den mittersta rännan. Gå via Syltjärnen upp till glaciären. Är snön avsmält behövs stegjärn på glaciären. Den visar då upp ett flertal sprickor och mindre branter. Från den övre och planare delen av glaciären är lederna synliga i hela sin längd.

 

4 SYLHAMMARLEDEN IV+b 150 m 1976, F.Fischer, K.West­man

Leden följer den vänstra rännan. Den första replängden går till en början över ett slätt parti. Efter 20 m kringgås ett överhäng på vänster sida (IV+). Stand­plats i rännan. Andra replängden i lös klippa rakt uppåt (III). Tredje replängden drar sig något till höger i bättre klippa (III+). Fjärde replängden fortsätter i rännan och avslutas med ett svaparti (III+). Utsteget görs vid Sylhammaren, 30 m söder om röset. Nedstigning via normalleden.

 

5 STORSYLEN DIREKT V-b 150 m 1980, F.Fischer, C.Wi­ström

Leden följer den mittersta av de tre rännorna. Bergschrundet spärrade den nedersta delen av denna ränna varför insteget gjordes ca 10 m till höger på blankpolerad klippa. Följ ett hörn (IV) 10 m och traversera ut till vänster över ett sva (V-) till rännans högra sida. Sedan sprickrik klättring i rännan (III) upp till ett överhäng. Känslig travers ut till vänster (IV+) och standplats 5-7 m från rännan. Andra replängden innebär en travers i lös klippa snett upp till höger så att man kommer in till rännan igen (III). Bra standplats under ett överhäng. Tredje replängden följer rännan som här mer liknar en kamin (IV). Efter den tredje replängden delar sig rännan i två delar. Den högra bjuder på varierande klättring med någon vegetation (IV). Säkra slutligen med repet runt toppröset. Nedstigning via normalleden.

6 NORDOSTPELAREN IIIb 200 m, bröderna Lysholm ? 1937, G.Neuendorff
1:a vinterb. nyår 1939, G.Billing, H.Frödin
Variant påsk 1932, Walo v. Greyerz

Från Sylglaciären, via del pelare som bildar Syl­väggens högra kant, upp till gränsröset på Storsylen.

 

7 A PIECE OF CAKE IV+ 150 m 1984, K.Westman, C.J.Olof­sson, P.Nilsson, S.Zimmerman

Börja med Sylhammarleden. Ta sedan av till höger. Leden kommer upp mellan Sylhammarleden och toppröset.

8 SYDVÄGGEN PÅ SLOTTET Vc 400 m 1988, M.Sundberg, P.Malmsten

Efter att ha smitit iväg sent en kväll, utan att förvarna ledens ”upptäckare”, tillföll den kanske största ”trofén” i Jämtland, vad gäller fjällklät­tring, ovannämnda replag.

Leden följer pelaren som bildar vänstra kanten på den enorma klyfta som skär genom väggens västra del.

Första hälften innehåller några IV-V:a-hammare. Därefter flackar pelaren av något. Här återfinns bl a 3-4 15-20 m höga pinnack­lar som inte är synliga nerifrån. Denna del av turen är längre och mer tids­krävande än man först tror. Klättringen sker ofta på block­uppstaplingar. Gäller även de svårare passagerna. Klippans kvalitet är alltså suspekt och på lättare partier ofta direkt dålig. Ganska typisk svensk fjällkvalitet med andra ord.

Turen är intressant, varierad och innehåller fina situationer. Leden rekommenderas alltså för den som har vana vid fjällklättring och den försiktighet detta kräver, medan nybörjaren och den catch-klättrande muskelknutten, fostrad i våra ”välstädade” övnings­berg, har goda chanser att bli förstasidesstoff i dagspressen.