Martin Mikaelsson & Axel Niklasson 28/2-24

Inför min guidepraktik på STF Storulvån stod jag hemma i förrådet och packade. Skidutrustningen var givetvis redan nerpackad, men så fick jag syn på isyxorna. ”Klart de borde få följa med, vi ska ju till Bunner”. Både jag och Martin hade sett isen som lyser blått på östväggen vid västra Bunnerstöten året innan och pratat om att ta oss dit. Jag hinner knappt komma ut till Storulvån innan planen att ta sig dit och klättra börjar ta form. Efter att vi kikat lite på kartan och insett att det blir en ordentlig strapats bara att ta sig dit bestämmer vi oss för att effektivisera packningen en aning. Vi beslutar oss för att köra på 10 skruvar, ett 30-meters klätterrep och en tagline, lätta skidor med smala hudar och att prova att klättra i skidpjäxorna. Viktigast i ryggsäcken var dock termosen. ”Grönt te med 4 sockerbitar, annars värmer det inte,” sa Martin. Väskorna blir oundvikligen tunga ändå, så vår plan blir att gå via Bunnerviken in i östra Bunnerskalet. Förhoppningen var att kunna knata på snabbt och smidigt på vägen in och att kunna glida på skrå med våra smala hudar tillbaka. Denna planen fick dock vissa av guiderna på stationen att höja på ögonbrynen. Att ta bilen 30 minuter och att gå platt 26 km lät helt ofattbart när man hade kunnat passa på att åka lite skidor på vägen dit och hem.

Kritikerna lyckades inte få oss att ändra plan, så klockan 9 på onsdagen den 28:e februari satt vi i
bilen och rullade mot Bunnerviken. Väderprognosen visade starka vindar och moln och i högtalarna dundrade The Clash i vanlig ordning. Turen ut gick förvånansvärt enkelt de första kilometrarna, men när vi väl kom ut på kalfjället så träffas vi av en vägg av vind och snödrev. Diskussionen vi just hade dog ut då vi knappt hörde varandra och jakten på lä för att ta en fika sker med raska steg. Vi hittar en stor sten som ger oss lite skydd för att dricka sött te, ta ett ägg och tejpa fötterna. Snödrevet yr om oss och vi börjar båda inse att det finns en stor sannolikhet för att det inte blir någon klättring. Dock fanns det inga idéer om att vända, vi ville ju åtminstone få se isen och vara i västra Bunner, enligt oss Jämtlands finaste fjäll.

Strapatsen fortsätter och när vi väl börjar närma oss så belönar vädergudarna oss för vår ihärdighet. Klippväggen skyddar oss från de sydvästliga vindarna vi har haft i ansiktet hela vägen ut och luckor i molntäcket gör att solens strålar träffar oss i ansiktet. Efter att vi käkat lite lunch och druckit lite te så är klätterracket snabbt på och vi börjar gå mot den klarblå isen. Det är en mäktig känsla att gå upp mot den branta fjällsidan med milsvid utsikt bakom oss. ”Friluftsliv, fan vad underbart!” säger Martin till mig medan vi står och hämtar andan. Jag nickar medhållande medan jag står och kikar in potentiella linjer att klättra. Potentialen är enorm för olika is- och mixlinjer. Det finns inte på kartan att ingen annan har klättrat här… eller är det bara vi som är sjuka nog att släpa ut all utrustning hit för att härja?

Vi har det svårt att avgöra hur hög isen är och med 30 meter rep är det inte så lätt att avgöra var vi kan sätta standplatserna. Jag tar racket för första replängden och så fort jag kommer igång är jag glad för all klättring vi har fått gjord under säsongen. Äntligen känns det som att vi är ute och gör vad vi har tränat för hela vintern och jag väljer den lite brantare passagen upp till en sluttande hylla. Isen är helt otrolig. Solid, ihållande och mjuk nog att det räcker med 2-3 hugg för att få fast yxorna. Martin kommer upp, gratulerar mig för en bra lead och kör på omedelbart. Han gör en travers ut åt höger som leder till en liten nisch under en pelare. En lite mer kittlande replängd som traverserar några hyllor med rutten is och snö. Dock inget som verkar ha påverkat Martin som bara står och
myser på standplatsen när jag anländer. Nästa replängd är den som vi har sett fram emot. En brant, exponerad pelare där det känns som att hela fjället är under en medan man klättrar. Martin frågar om han får ta den och jag kan inte neka honom det. Han drar igång och innan jag ens har hunnit bli kall är han förbi kruxet. När det är min tur är jag väldigt glad att inte jag ledde den replängden. Det är brant och jag känner hur anmarschen har tagit ut sin rätt. Jag harvar på och är nervös större delen av pelaren. Det är alltid något magiskt att få klättra med Martin, hans mentala och fysiska kapacitet är något jag drömmer om att en dag själv besitta samtidigt som han alltid kan sitta och skoja och peppa i de mest seriösa situationer. En äkta fjällkarl från förr som gör det för konstens skull, som han själv sa. ”Ska ni verkligen gå 26 kilometer för att klättra 90 meter is?” ”Ja, såklart, allt för konsten.”

Väl på toppen kikar vi uppåt där isen övergår till klippvägg. Tankar om att återvända och att klättra hela vägen till toppen en dag är lockande men nu börjar klockan bli mycket så vi fixar i ordning ett ankare och börjar fira neråt. Vägen hemåt går smidigt då vi, precis som planerat, kan staka på skrå i princip hela vägen till trädgränsen. Vad som tog 3,5 timmar ut tar nu bara 2 timmar hem. Väl vid bilen kraschar vi båda ihop, delar på vår sista mat, ger varandra en kram och åker tillbaka mot Storulvån. Det blev en fantastisk tur som verkligen sammanfattar hur mina och Martins turer brukar bli. Långa, jobbiga men ack så roliga.

Video från turen: https://www.instagram.com/p/C4OnBmXLfxb/