Frösöbergets historia
Östberget är egentligen det rätta namnet på detta berg, men Frösöberget har med åren blivit en accepterad benämning klättrare emellan.
Detta är Jämtlands ”äldsta” klätterberg. Här har förekommit sporadisk klättring sedan 40-talet och kanske tidigare. Bevis för detta kan man fortfarande hitta i form av en och annan rostig ringbult. Det var dock först i början av 70-talet, i samband med att de blivande medlemmarna i Östersunds Klätterklubb började lära känna varandra, som aktiviteten tog fart på allvar.
Snickarleden, Falkleden och Stora Diedret är några av de först klättrade lederna.
Berget består av tre östväggar, alla väl synliga från Östersund, av vilka den nordligaste är högst och längst. Den mellersta väggen (Rigor Mortis) är mycket brant och bjuder framför allt på väggklättring i de övre svårighetsgraderna. Nästa vägg ligger närmast söder om slalombacken.
I och med upptäckterna av nya förstklassiga klätterberg minskade intresset för Frösöberget något. Till detta har nog också bidragit det lite dystra östläget och den höga granskogen, som skuggar den undre hälften av väggen. Detta gör också att berget torkar upp ganska långsamt på vårarna och efter regn, Rigor Mortisväggen undantagen.
Förare för Frösöberget
Nedstigningar
För att komma ner från den nordligaste väggen går man från utsteget ett tiotal meter in i skogen. Här går en stig längs hela väggkrönet. Följ stigen åt norr (höger). Framme vid en militärmast bär det iväg utför och snett åt höger. Stigen leder ner till en smal och brant skåra. Den påföljande passagen kräver försiktighet, särskilt om leran är fuktig. Annars kan man få göra en lika ofrivillig som våldsam botanisk exkursion ner genom Frösöbergets rika ormbunksbestånd. Sedan är det bara att följa stigen tillbaka längs bergväggens fot.